Kanske det enklaste sättet att få igång Tangendansen igen är att återgå till den här gamla bloggen istället för att öppna en ny – mycket arbete med det.
Funderar på om det är så jag ska göra, men det behövs städas lite …
Så jag funderar vidare.
Gör er uppmärksamma en gång till att jag flyttat Tangentdansen till en ny adress.
Det är där ni kan följa vårt deckarschema och allt nytt som händer.
Vi fortsätter att utveckla vårt arbete med ASL.
Varför inte hänga med i vår nya klassblogg: Vad läser du?
Fortsätt följ oss!
Efter en del bökande så har jag bestämt mig för att ta min dans till en ny adress.
Det finns uppenbara fördelar med det. Rent praktiskt så blir det enklare och i förlängningen billigare också.
Adressen blir snyggare också: http://tangentdansen.se/
Där kommer vi trumma på och lägga upp allt nytt som händer och det händer en hel del. Bloggen är nu anmäld till Webbstjärnan, därav den snygga loggan uppe till höger här —>
Vi är ju mitt i förberedelserna för vår föreställning på torsdag, men det får ni inte läsa om här … kila iväg till den nya adressen så får ni läsa om det där.
Vi syns där.
Vi fick besök … en gumma från 1912 hade gått in i en portal och förflyttats till oss här i år 2012. Hon fann sig rätt snabbt och som av en händelse hade hon med sig lite prylar från sin tid.
Märkligt nog bar hon med sig en spinnrocka, smörtjärn och lite annat spännande genom portalen, vilket var tur för oss. Det var många spännande saker som vi fick gissa på vad de skulle användas till.
Det var spännande att höra om hur hennes vardag var för hundra år sedan. Att det var kallt inne så de satt framför brasan och arbetade på kvällarna med att göra många saker som de behövde till gården.
När hon berättade om att tre av hennes femton barn hade dött för att de blev sjuka eller fick för lite mat, så blev eleverna fundersamma. Varför åkte ni inte till sjukhuset?
Att det inte fanns något sjukhus här då och väldigt dåligt med mediciner var hemskt, tyckte vi alla. Men hon verkade ta det med ro.
Det var liksom sånt man fick räkna med, sa hon.
Helt plötsligt kände gumman att det var lite besvärande med all värme och det starka ljuset från våra lampor, så hon var tvungen att fara hem igen.
Vi tackade för besöket och sa adjö.
