Vi har redan hunnit göra både A och V schemat och idag startade vi upp T-schemat.
Stationerna idag var:
Lista T-0rd
Bygga Torn och Trappa
Tangram
Vi varierar antal stationer. Denna gång delade vi upp klassen på tre stationer och sedan använde vi en lektion för en gemensam uppgift för hela klassen som också låg på arbetsschemat. Att designa vår egen T-shirt.
Det kan vara en fördel att variera antal stationer ibland. När elevgruppen börjat komma in i arbetsordningen och kommit igång med skrivandet kan man utöka antalet skrivare, som denna gång – då fick fyra skrivarpar lista T-ord.
Imorgon skiftar vi stationer och kör vidare med vårt härliga T-schema.
Vi ska ta reda på mer om trädet och lära oss lite enkla fakta om det.
Min suveräna kollega, som för övrigt gör sin sista termin som lärare denna termin, vår allra bästa Eva, satte en ny utmaning i tänderna på våra elever.
Gamla bilder skulle återvinnas.
Målningar som gjorts förut skulle nu rivas i små små bitar.
Inga protester från eleverna.
Ni ska nu göra en vårbild med hjälp av dessa små bitar. Ni får låna av varandra.
Det börjar planeras och pusslas ihop.Ett träd växer fram.Vi byter bitar med varandra.Färgskiftningar Pillrigt arbete.Några fåglar dyker upp. Vi arbetar noggrant.
Till dessa fina vårbilder skulle vi skriva vårdikter.
Färdiga resultat
Att återanvända gamla bilder och göra något helt nytt blev otroligt fint.
Kapten Herberts sista brev landade hos eleverna. Nu ska de ta sig hem från ön.
Kapten Herbert K Latitud
Allt började med att båten gick under och vi flydde i livbåtar ut över de stora haven i världen. Nu ska vi äntligen få komma hem.
En färdig berättelse om vägen hem.
Skeppskamraterna börjar nu bli klara med sin resa hem och berättelserna landar på magisterns bord. Illustrationer tillverkas och det är spännande att läsa.
Det är mitt nionde år som lågstadielärare nu. Något som jag aldrig egentligen trott jag skulle bli/vara när jag gick ut lärarutbildningen 1997.
Jag började som mellanstadielärare och det var det jag var. En mellanstadielärare – och jag älskade det. Men arbetsbrist och ödet banade ny väg i mitt yrke och jag blev en ”fröken” på lågstadiet. För vi är alla fröknar det första året på lågstadiet.
Vilken väg tar vi och vart hamnar vi?
Som lärare idag möts vi av många arbetsmoment, yttre och inre förväntningar och krav. Det är tydligt att påfrestningar i vårt yrke blivit större under åren, de administrativa uppgifterna är flera och kraven på bedömningar och kontroll är större. Gott eller ont, jag analyserar inte det djupare just nu, utan konstaterar att skolan även förändras för våra elever med den förändringen i skolan.
Att stressen att prestera gått ner i åldrarna är ett faktum, men hur påverkar det våra elever?
Ibland vill man bara vila.
Fostran – en uppgift som även ligger i vårt uppdrag. Växa som individ. Våga prova okända marker. Växa som människa och individ. Är det fostran? Eller är det endast hur vi ska bete oss med och mot varandra?
En tro på oss själva?
Se saker från olika sätt.
Jag har alltid trott på att arbeta med helheten. Blanda teoretiska moment med praktiska. Träna för att bli bättre, inte alltid visa vad vi kan utan våga för att lyckas … kanske inte idag, men framöver.
Bygga upp ett intresse – och vidareutveckla det.
På olika sätt … löser vi saker.
Att arbeta på lågstadiet, att arbeta med pigga och energifyllda 7-9 åringar, ger många tillfällen till att utveckla ett arbetssätt som främjar det.
Men det kräver mycket av oss pedagoger, och det kräver vår energi.
Kanske ibland ett visst mått av galenskap.
Jag vill och jag tror fortfarande på ett arbetssätt med variation, kreativa uppgifter, samarbete, samtal och där vi pedagoger inspirerar och väcker intresset hos våra elever. Ett arbetssätt där de lär sig ta ansvar för sitt och sin grupps arbete som främjar samarbete i ett livslångt lärande. Inte bara för betyg och statistik i nationella mätningar. Ett arbetssätt som bygger självkänsla och självförtroende. Något som ger våra unga en trygghet att våga prova nya saker, utan att vara rädda för att misslyckas. Inte vara rädda för att bli bedömda och dömda.
Alla behöver vi en vän att luta oss emot.
Jag är en förespråkare för ett arbetssätt som bygger på metoden ”att skriva sig till läsning” ett tematiskt sätt att undervisa, ämnesöverskridande och kreativt.
Jag tror fortfarande att det finns utrymme för det i skolans värld, även om det är klart att det måste kombineras med så mycket annat …
Kompassriktningen väljer vi.
Glädje framför tårar och missmod. Att våga och lyckas – kan vi nå det?
Jodå, att arbeta på lågstadiet är inget jag ångrar. Älskar det lika mycket som jag gjorde att vara mellanstadielärare. Men även jag tvekar och funderar på vart vi är på väg, och där stannar mina tankar ikväll …
