Min suveräna kollega, som för övrigt gör sin sista termin som lärare denna termin, vår allra bästa Eva, satte en ny utmaning i tänderna på våra elever.
Målningar som gjorts förut skulle nu rivas i små små bitar.
Ni ska nu göra en vårbild med hjälp av dessa små bitar. Ni får låna av varandra.
Till dessa fina vårbilder skulle vi skriva vårdikter.
Att återanvända gamla bilder och göra något helt nytt blev otroligt fint.
Kapten Herberts sista brev landade hos eleverna. Nu ska de ta sig hem från ön.
Allt började med att båten gick under och vi flydde i livbåtar ut över de stora haven i världen. Nu ska vi äntligen få komma hem.
Skeppskamraterna börjar nu bli klara med sin resa hem och berättelserna landar på magisterns bord. Illustrationer tillverkas och det är spännande att läsa.
Men hur är det med Herbert?
Det är mitt nionde år som lågstadielärare nu. Något som jag aldrig egentligen trott jag skulle bli/vara när jag gick ut lärarutbildningen 1997.
Jag började som mellanstadielärare och det var det jag var. En mellanstadielärare – och jag älskade det. Men arbetsbrist och ödet banade ny väg i mitt yrke och jag blev en ”fröken” på lågstadiet. För vi är alla fröknar det första året på lågstadiet.
Som lärare idag möts vi av många arbetsmoment, yttre och inre förväntningar och krav. Det är tydligt att påfrestningar i vårt yrke blivit större under åren, de administrativa uppgifterna är flera och kraven på bedömningar och kontroll är större. Gott eller ont, jag analyserar inte det djupare just nu, utan konstaterar att skolan även förändras för våra elever med den förändringen i skolan.
Att stressen att prestera gått ner i åldrarna är ett faktum, men hur påverkar det våra elever?
Fostran – en uppgift som även ligger i vårt uppdrag. Växa som individ. Våga prova okända marker. Växa som människa och individ. Är det fostran? Eller är det endast hur vi ska bete oss med och mot varandra?
En tro på oss själva?
Jag har alltid trott på att arbeta med helheten. Blanda teoretiska moment med praktiska. Träna för att bli bättre, inte alltid visa vad vi kan utan våga för att lyckas … kanske inte idag, men framöver.
Bygga upp ett intresse – och vidareutveckla det.
Att arbeta på lågstadiet, att arbeta med pigga och energifyllda 7-9 åringar, ger många tillfällen till att utveckla ett arbetssätt som främjar det.
Men det kräver mycket av oss pedagoger, och det kräver vår energi.
Jag vill och jag tror fortfarande på ett arbetssätt med variation, kreativa uppgifter, samarbete, samtal och där vi pedagoger inspirerar och väcker intresset hos våra elever. Ett arbetssätt där de lär sig ta ansvar för sitt och sin grupps arbete som främjar samarbete i ett livslångt lärande. Inte bara för betyg och statistik i nationella mätningar. Ett arbetssätt som bygger självkänsla och självförtroende. Något som ger våra unga en trygghet att våga prova nya saker, utan att vara rädda för att misslyckas. Inte vara rädda för att bli bedömda och dömda.
Jag är en förespråkare för ett arbetssätt som bygger på metoden ”att skriva sig till läsning” ett tematiskt sätt att undervisa, ämnesöverskridande och kreativt.
Jag tror fortfarande att det finns utrymme för det i skolans värld, även om det är klart att det måste kombineras med så mycket annat …
Glädje framför tårar och missmod. Att våga och lyckas – kan vi nå det?
Jodå, att arbeta på lågstadiet är inget jag ångrar. Älskar det lika mycket som jag gjorde att vara mellanstadielärare. Men även jag tvekar och funderar på vart vi är på väg, och där stannar mina tankar ikväll …
Nästan så vi blev klara.
Kreativiteten är hög.
Aktiviteten har varit otrolig.
Samtal i matsalskön.
– Det här är bästa dagen ever.
Lägren börjar ta form.
Synd att magistern borrade ett hål i ett bord bara 🙈
Då startar vi att göra våra läger.
Fint sågade plattor i lagom storlek. Vi tackar en snäll förälder för det.
Vi planerar våra byggen.
Hur ska marken se ut?
Det kommer fler uppdateringar under dagen.
Vi är inte där än, men vi har landat på våra öar, utforskat och skrivit om allt vi ser och gör.
Kapten Herbert K Latitud har nästan förlorat sin mentala hälsa. Han är förvirrad och mår inte alls bra.
Resekamraterna har hamnat i bråk och försöker lösa det med att sätta upp regler.
Vi gör flaggor och ska bygga vårt läger i lera.
Våra Resanböcker är fulla med texter och bilder från alla uppdrag vi fått.
Nästa vecka blir det lagerbyggen.
