Äventyret – kvällen

Med några timmar till att torka kläder och vila så inväntade vi kvällsäventyret. Några var säkert lite spända och en hel del mycket förväntansfulla. Vad skulle hända?

Runt halv sju på kvällen började bilarna rulla in till samlingsplatsen. Det började skymma. Det regnade fortfarande, men det verkade inte bekymra de något energifyllda eleverna som studsade runt på parkeringen.

Magisterns grova stämma dånade över bygden. Rappt som en amerikansk ”drill sergant” pekade han med hela handen och fördelade elever i rätt bilar. Strålkastare tändes och som en ljuskaravan i dimman försvann de upp mot berget och in i vad som skulle bli kvällen och årskurs tvås stora äventyr.

Vid en lägereld samlades vi efter bilfärden upp till berget. Där väntade våra guider och följeslagare, skolans fantastiska äventyrspedagoger. Det var dags för första gruppen att lämna eldens varma trygghet och vandra iväg mot ingången till äventyret.

Fem spända elever och deras magister tog rygg på vår vägledare. Hade vi allt med oss?
I vår säck fanns karta, ett dokument med förklaringar på olika tecken, en ficklampa, en talisman, stenen som ger en mod och lite andra nyttiga saker.

Vi går in en portal och där stannar vi. Vår vägledare säger att nu går vi in i sagan och allt som händer här är i en saga, och ni vet väl vad sagor är? Jo, säger eleverna. Det är inte verklighet. Bra, säger vår vägledare. Är ni redo att gå in i äventyret då?

Det är vi. Vi försöker med enade hjärnor lista ut vart vi ska gå på kartan och sen kliver vi in i sagan och äventyret börjar.

Åbergsgubben har gjort en karta till oss och för att vi ska veta hur vi ska gå för att hitta de magiska stenarna som förstenar alla djuren. Han har även markerat olika platser med hemliga tecken som bara vi kan lista ut vad de betyder.

Vi har tur, här och där finns det ljuslyktor utplacerade som vi kan använda för att ta som riktmärken när vi vandrar i mörkret. Magistern har tur, han har två händer att krama när det blir lite för spännande. Det känns tryggt.

Vi går vidare och kommer till det första stället som är markerat på kartan. Där finner vi ett förstenat djur, bredvid djuret finns de magiska stenarna. Endast ett barn kan ta i dessa stenar. Vi plockar upp en och stoppar i säcken. Nu tar en av oss upp modighetsstenen och kramar om den och håller den i handen. Vi får alla kraft av den att fortsätta framåt.

Hur ska vi komma vidare nu?
Vart ska vi gå?

Någon kommer ihåg att vi måste leta ett nytt tecken för att veta vart vi ska på kartan. Vi börjar leta, men det är inte lätt att hitta i mörkret och vår ficklampa är inte speciellt stark. Tillslut ser någon ett tecken, är det något som Åbergsgubben gjort?
Vi tar fram vårt hemliga teckendokument och jämför.

Det visade sig vara rätt tecken och vi listar ut vart vi ska gå vidare. Vi går djupare och längre in i den mörka skogen. Vi hittar mer förstenade djur och fler magiska stenar. Fler tecken från Åbergsgubben och mer ledtrådar. Någonstans mitt i skogen känner en av oss att det börjar bli lite för spännande och vill egentligen inte fortsätta, men vi kramar varandras händer och fortsätter framåt.

Vi måste ju hjälpa djuren och Åbergsgubben.

Vi ser på kartan att vi börjar närma oss något som heter Mostronfällan och mitt i skogen lyser det ett rött sken. Vi har tur för vi går i ett djupt dike i skogen och vi tar oss fram väldigt försiktigt.

Då dyker det upp ett starkt sken framför oss. Det rör sig och vi hör ett otäckt väsande.
Vad skulle vi göra om det dök upp en Mostron?
Vi lägger oss platt mot marken och är alldeles tysta … Mostronen vaggar fram och hans lasersvärd lyser upp den svarta kvällshimlen. Det ser mäktigt och skrämmande ut.
Den väser till och vaggar iväg bort från oss och försvinner bakom några höga tallar.

Vi klarade oss … långsamt reser vi oss igen. Vi tittar på varandra och ingen säger något, men vi vet att vi klarade oss och vi vet också att alla av oss fick ett ordentligt pirr i magen. Händer söker upp händer och vi fortsätter framåt i en ännu mer enad grupp än förut.

Vi tar oss tillslut till vårt sista tecken och där får vi veta vägen till Åbergsgubbens gömställe. Nu gäller det att ta oss dit utan att röja oss. Vi har alla magiska stenar och med hjälp av vår magiska formel ska vi ta bort den onda kraften från stenarna och häva förtrollningen av de förstenade djuren.

Under marken hittar vi Åbergsgubben. Det är lite läskigt. Han är gammal, mycket gammal, men han verkar snäll. Tillsammans läser vi ramsan och det sprakar till i elden och förtrollningen är borta. Gubben visar oss en annan väg ut ur hans gömställe och han säger att han märkt ut en säker väg tillbaka. En väg som inga Mostroner känner till.
Vi är säkra nu, säger han. Han tackar återigen för vår hjälp och vi lämnar gubben.

En bit bort hittar vi en ny portal. Vi stiger in i den och vår vägledare berättar för oss att vi nu kommer lämna sagan när vi stiger ur portalen. Vi kommer lämna äventyret och in i verkligheten igen.

Vi kliver ur och samtidigt känner vi hur de spända axlarna sjunker ihop en aning. Vi andas lättare och pratar med lite högre stämma. Vi går tillbaka mot lägerelden där föräldrar väntar spänt på sina äventyrare. Vi börjar redan skratta åt en del av sakerna som hänt. Vi är stolta och nöjda för att vi vågat gå igenom en mörk skog där vi inte visste alls vad som skulle hända oss.

Vi är stolta för att vi vågat erkänna att vi varit lite rädda, men ändå vågat fortsätta.
Det kallas för mod. Vi är stolta för att vi varit modiga.

Där vid elden står föräldrarna. Det blir kramar och berättande och sen åker vi hem och en del somnar direkt, en del behöver lite längre tid på sig.

Dagen efter har magistern tjugo trötta, men ivrigt berättande elever som vill skriva och rita om gårdagen. Och det gör vi, men det visar jag i ett annat inlägg.