Något jag tydligt aldrig lär mig är att bromsa mina egna ideér.
Infall till nya saker i det aktuella arbetet bara ploppar ut likt en elev som pratar innan tanken landat ordentligt i huvudet.
Vi arbetar nu med fingeravtryck, kan det bli mer spännande än så?
Ta fingeravtryck av sig själv och deckarkompisen, sedan jämföra dessa med förstoringsglas och lupp.
Jag går runt och ser aktiviteten och den är god.
Popp!
Då kommer den upp i skallen … idén.
I min första tanke är den lysande och briljant förstås.
Jag bromsar all aktivitet och med en något energifylld stämma berättar jag om att vi ska göra ett fingeravtrycksgalleri i våra deckarböcker. Ni ska ta fingeravtryck av alla era klasskamrater och sedan märka upp dessa och klistra in i er deckarbok.
Jag glömmer helt den arbetsordning jag satt upp och med ivern likt ett barn på julafton frammanar jag de nya ideérna muntligt, självklart är allt kristallklart för mig.
Nöjd över mig själv spatserar jag runt i klassrummet med tuppkammen rest och efter några minuter ser jag vad jag tillfört klassen.
Kaos … det börjar bli rörigt … fingeravtrycken ligger överallt. Några missuppfattar uppgiften och gör sitt eget avtryck 20 gånger, några sliter i samma stämpeldyna och försöker övertyga den andre att det var just han/hon som hade den först.
Lugnet är inte längre det lugn som var, utan ett stegrande kaos.
Tillverkat av mig och min idé.
Bra gjort majjen.
Jag släcker små bränder och får ett något mer tillfredsställande arbetsklimat, men inser att nu är bollen i rullning och det är bara att styra den mot rätt mål.
Idén var god och eleverna gillar den, men utförandet skulle naturligtvis ha väntat tills huvuduppgifterna var klara och tills jag planerat upp den mer utförligt.
En broms på majjen borde finnas också.
Bilder på arbetet kommer i nästa inlägg.
Tangentdansen 
Pingback: Fingeravtrycken – hur gick det? | tangentdansen