Skolforum i Luleå avslutade tisdagens föreläsningar med Anne-Marie Körling.
Hittade hennes blogg för inte så länge sedan.
En mycket intressant och välskriven blogg.
En inspirerande föreläsning.
Räck upp handen om ni vill säga något.
En tillåtande läromiljö. Ett möte. Samtal.
Nu väntar jag bara på att du ska bli tyst också innan jag börjar.
Väcka intresse för vad som ska hända. Vakna ögon.
Snälla lägg bort pennan nu, att det ska vara så …
Inspirera. Göra eleven redo. Jag ser dig med positiva ögon.
Jag tycker mig själv ha en kreativ, öppen och stimulerande arbetsmiljö för mina elever. Strukturerad, absolut, men varierande och genomtänkt.
Körlings ord rullar runt i hjärnbalken och studsar mellan hjärnhalvorna. Väl medveten om att det hon säger är så självklart att jag blir irriterad att jag faller in i det där ”tjatet”.
För det gör jag … och vem gagnar det?
”Nu ska vi träna på att sitta på rumpan. För det tycker jag man ska klara av när man går i tvåan.”
Ursäkta uttrycket, men det måste vara en idiot som säger så till sina elever. Bara det opersonliga i att säga ”man ska” gör mig kräkfärdig. Träna på att sitta … hallå!
Sen det oerhört fascinerande sättet att locka till inlärning med frasen:
”för det tycker jag man ska klara av …”
Inspirerande!
Synd att det var jag som sa så till mina elever.
”Rumpan ska nudda stolsitsen”
Pedagogik på elitnivå … hitta det målet i läroplanen om ni kan?
Att bygga förväntningar inför uppgifter.
Att komma ihåg för vem jag är i klassrummet.
Att hinna är inte målet, utan små tillfällen av ”Aha!”
Läste att ett tyst klassrum inte är en indikation på god inlärningsmiljö.
Var jag läste det, hittar jag inte nu, men har för mig att det var någonstans kring Körlings texter.
Målstressen gör att vi/jag missar varför och hur vi ska göra för att nå bästa inlärningsmiljön, eller skyller vi ifrån oss?
Ständigt bombas vi av resultatskolans mål och misslyckande.
Politiker försöker bräcka varandra i hur vår skola ska bli bättre och att den nu 30-åriga betygsfria delen av skolan (låg- och mellanstadiet) är roten till vårt misslyckande i PISA.
I förhållande till de uttalanden så var mitt träna sitta på rumpan ett rent genidrag.
Allt måste sättas i ljuset till annat för att få en vidare betydelse.
Körlings ord fick mig att fundera igen.
De fick mig att stanna upp och granska mitt beteende.
Jag blev besviken på mig själv, men ska rätta till och göra bättring.
Jag kommer att falla tillbaka och ”tjata” på onödiga saker, men jag kommer då att se och märka det och rätta till. Långsamt ska jag förändra mig och bli mer som jag vill vara än den jag just nu är.
Bara de lär sig sitta still med rumpan på stolsitsen.
Tangentdansen 